NASA och moderna astronomer påstår att vi lever på en oval sfäroid som har 40,000 km omkrets vid ekvatorn. Sfäroiden har en krökning på 20,3 cm per 1,6 km och varierar omvänt med kvadraten på avståndet. Detta betyder att vid sträckan 4,8 km finns en deklination på 1,8 meter (48 km – 180 meter, 480 km – 18 km och så vidare.) Om vi vill bevisa eller motbevisa giltigheten av deras påstående på konvexitet är det en ganska enkel och okomplicerad fråga om mätningar och beräkningar.

Till exempel är avståndet över Irländska sjön från Douglas Harbor på Isle of Man till Great Orms Head i Norra Wales 96 km. Om jorden var ett klot skulle vattenytan mellan dem utgöra en 96 km lång båge och dess centrum torna upp sig 583 meter högre än kusterna i vardera änden. Det är dock välkänt och lätt att verifiera att man under en klar dag, och från en blygsam höjd av 30 meter, ser Orms Head från Douglas Harbor. Detta är helt omöjligt på en jordglob som har en omkrets på 40,000 km. Om vi förutsätter att 30 meters höjd orsakar horisonten att synas cirka 21 km bort, innebär de återstående 75 km att den walesiska kusten bör falla omöjliga 441 meter utom synhåll.

In the Times newspaper of Monday, Oct. 16, 1854, in an account of her Majesty’s visit to Great Grimsby from Hull, the following paragraph occurs: ‘Their attention was first naturally directed to a gigantic tower which rises from the center pier to the height of 300 feet, and can be seen 60 miles out at sea.’ The 60 miles if nautical, and this is always understood when referring to distances at sea, would make 70 statute miles, to which the fall of 8 inches belongs, and as all observations at sea are considered to be made at an elevation of 10 feet above the water, for which four miles must be deducted from the whole distance, 66 statute miles will remain, the square of which multiplied by 8 inches, gives a declination towards the tower of 2,904 feet; deducting from this the altitude of the tower, 300 feet, we obtain the startling conclusion that the tower should be at the distance at which it is visible, more than 2,600 feet below the horizon!
– Dr. Samuel Rowbotham, “Earth Not a Globe, 2nd Edition” (174)

Indoktrinerade nejsägare svarar ofta att ljusbrytning av vattenytan kan redogöra för sådana fenomen. Idén är befängd om att vi inte kan skilja mellan det brutna ljuset av ett objekt och objektet självt. Men även om man antar att vi inte kan detta är lantmätares generella tillåtelse för refraktion endast 1/12 höjden av det observerade objektet. Detta gör det till en fullständigt osannolik förklaring. Med hjälp av tidigare exempel kan vi bevisa att tornet skulle ha befunnit sig under horisonten: 780 meter dividerat med 12 ger 65 som dras från 780 vilket ger 715 meter.

Astronomers are in the habit of considering two points on the Earth’s surface, without, it seems, any limit as to the distance that lies between them, as being on a level, and the intervening section, even though it be an ocean, as a vast ‘hill’ – of water! The Atlantic ocean, in taking this view of the matter, would form a ‘hill of water’ more than a hundred miles high! The idea is simply monstrous, and could only be entertained by scientists whose whole business is made up of materials of the same description: and it certainly requires no argument to deduce, from such ‘science’ as this, a satisfactory proof that the Earth is not a globe. Every man in full command of his senses knows that a level surface is a flat or horizontal one; but astronomers tell us that the true level is the curved surface of a globe! They know that man requires a level surface on which to live, so they give him one in name which is not one in fact! This is the best that astronomers, with their theoretical science, can do for their fellow creatures – deceive them.
– William Carpenter, “100 Proofs the Earth is Not a Globe” (18, 28)

Börja skriva och tryck Enter för att söka